djousen

Det här är grejen, jag känner mig olycklig. Jag vet inte vart felet ligger, och kan därför inte göra någonting åt saken. Jag försöker på både det ena och andra viset, men ingenting funkar. Ska jag gräva ner mig ännu en gång till tills det bara finns en väg att gå och det är uppåt, eller kommer jag hitta ett bättre, och nyttigare sätt? Livet är inte alls som jag hade räknat med, bara för nått år sen såg allt så lätt ut. Och jag vet, alla ungdomar går igenom denna perioden, men jag menar att allt skulle kännas så fel och man växer ifrån vissa människor och det visar sig verkligen. Och kärleken ska vi inte ens prata om, varför är killar så viktiga i våra liv? Jag menar, vi klarar oss väl bra utan dem? Men nej, det är klart att man ska falla för både den ena och den andra, och alla är oåtkomliga! Jag har haft både den ena och den andra chansen hos de allihop, men har alrig tagit den. Hur kommer det sig? Varför ser man inte på personerna ifråga på samma sätt när chanserna kommer, som när det är försent.

Träffat bror igen, han hade permis igen :) kom endast hem och sov men va ändå skoj och få se han! love you bro <3

ska vi älska, så ska vi älska till rock'n'roll