djousen

Tänk dig, du sitter hemma i din ensamhet och du är hungrig, du tar en bit mat men klarar inte av att äta den. Du tar dig lite alkohol och en ciggarett och du känner effekten på en gång. men effekten är inte densamma, du brukar inte bli dåsig av skiten. Du sätter dig vid datorn och du svettas som en gnu, hjärtat går fortare och fortare, och allt känns allmänt deprimerande. Du tänker tillbaka på ditt liv, och du börjar skaka. Du tänker tillbaka på dem senaste dagarna och inser att du varit lite extra skakis och lite extra klantig. Vad är felet undrar man.. Du känner att allt och alla går emot dig och nu vet du direkt vilka dina absoluta bästa vänner är. Du går ut på en promenad för att samla tankarna och du släpper tankarna för en stund, du stöter på en kompis och denna följer med dig hem och du kan tänka på något annat. Men när denna går hem sitter du där i skiten igen, du börjar tänka igen men vill inget annat än att släppa allting och försvinna, du ser tillbaka på alla beslut du gjort och du känner ångest. Klockan blir mycket och de flesta människor i din närvaro har somnat för natten.. Du sitter där själv och skriver en blogg, som är helt meningslös, bara fruktansvärt deprimerande, men också sann! Du klagar på massa saker du känner för tillfället, men du vågar inte yttra dig om dom helt och fullt så du skriver i ett annat perspektiv.. Du förväntar dig inget medlidande från någon, du vill bara yttra dig. Du vill få människor att förstå, att lilla tjejen med blå ögon inte mår så bra som hon borde. Du får höra från männskor omkring, närstående och icke närstående att du borde söka hjälp, du borde prata med någon. En kurator, en psykolog? Du känner dig värdelös och eftersom du såpass envis så du bestämmer dig för att klara det på egen hand, precis som förra gången du kände på detta sätt. Men du kommer underfund med att det tydligen inte lyckades så bra eftersom du än en gång sitter och gråter i din ensamhet och endast känner för lite antydan från vissa personer att de bryr sig. Du börjar hacka ner på folk i ditt sinne, och du skyller på alla andra. Men inser lite senare att problemen endast ligger på dig själv och dina val i livet. Man får skylla sig själv tänker du, och börjar genast gråta igen. Du sitter och läser igenom det du nyss skrev och kommer fram till att du hatar dig själv, och ditt liv. Men dock älskar du dina vänner, och din familj. Du skulle aldrig kunna tänka dig och lämna dom, men vissa dagar så känner du att det inte skulle finnas nått skönare än att råka ut för en olycka. Du läser igenom dina gamla anteckningar från sist du mådde såpass kasst och hittar ditt avskedsbrev, men du hittar även de du skrev under tiden du hade känslor för ditt ex. Hur knäsvag han gjorde dig och hur mycket du bara ville kyssa honom, men inte vågade. Du tänker tillbaka dit och undrar vad som hände egentligen, vad var det som gjorde att du bara släppte honom. Du hade så mycket känslor inom dig, som du bara ville låta honom få ta del av. men det funkade inte.. Du tänker på dina nuvarande känslor för pojkar, och inser att kärlek suger. du vet inte ens vad kärlek är längre, kommer det någonsin nånting gott ur det? Att känna sig ensam och övergiven och icke älskad är hemskt, men du inser att du borde klara dig bra utan motsatta könet.. Men inser ganska snabbt att du sitter och ljuger för dig själv bara för att försöka må lite bättre. Men denna gång går du inte på den bullshiten! Du vill lära dig att bli självständig, inte behöva bekräftelsen eller uppmärksamheten från pojkar. Du vill ha någon att dela alla dina känslor med, dela hela ditt värdelösa liv med. Du vill ta del av någon annans liv och du vill känna lycka ännu en gång, du saknar känslan. Du saknar att vakna upp breve någon som du vet älskar dig och du saknar bara känslan när någon du älskar, och någon som älskar dig kramar dig nästan till döds. Du inser genast, du har endast tänkt på en pojke under hela tiden du skrev hur du vill ha det.....